Dag 20
I måndags 18de mars lämnade jag Norrskär. Strålande dag.
När jag åkte ut var det enkelt. Svävare från Åsättra till Norrskär, direkt.
Tillbaka var allt utom direkt. Blev upphämtad av Andreas.
Roligt att se att det finns en helt ny grupp med entreprenörer i skärgården. Folk som är service inriktade. Folk som inte behöver lirkas med. Jag behöver en tjänst. Den erbjuds. Helt enkelt. Matte på SwishAir likaså. En riktig tillgång. Men det beror nog på perioden. Inte mycket aktivitet i Skärgården i mars. I juli är det antagligen annorlunda. Annorlunda när hela Stockholm skall ut till sina paradisöar.
Hursomhelst, tillbakaresan. Andreas hämtade från Norrskär. Blev släppt på Husarö. Där blev det väntan i solen med 4 andra svävar-kunder. Och 3 hundar. Riktiga Stockholmare. Med spegel Ray Ban’s. Helt ointresserade i allt utom sig själva. Underbart stereotypt. Efter ett tag, upphämtade av Swea Sandö, nästa båt. Kurs mot Ingmarsö. Där hämtades ytterligare en grupp upp. Tillslut blev vi alla avsläppta på Edö Ö.
Där fick vi vänta. Så kom de, två SwishAir svävare. Fullastade med öbor med likaså fullastade kassar från Willys och Lidl. Förstår att Kattis på Husarö ser hopplöst på Husarö Lanthadel’s framtid.
Från Edö Ö blev det SwishAir. Mot Åsättra. Dagens höjdpunkt. Filmade med luren. Tyvärr fångas inte magin helt. Hjälp för minnet är det säkert. Magiskt.
Thomas frågade igår, ‘Hur känns allting idag? Gissar som en dröm’
Tomt. Helt tomt på gränsen till död. Låter dramatiskt och det är det, nog. Ärligt talat vet jag inte. Självklart är det skönt, enkelt. Ingen vedspis att tända varje morgon. Släpande med ved och sjövatten. Räcker dricksvattnet? Inga isbad. Funkar elen? Men ändå. Just detta har varit en tjusning. Ett ‘varats olidliga lätthet’. Erkänner, lånat av Kundera. Men det handlar det just om orden, inte boken. På ön var det precis det. En olidlig lätthet. Bara jag och isbaden. Inga stora bekymmer. Kanske det, just det, det behövs små bekymmer för att glömma det stora. Trump, Putin, Netanyahu.
Helt säker på att jag kommer att fortsätta mitt klotter. Precies när och hur vet jag inte. Thomas, Pärlfiskaren, min störst support, har uppmuntrat. Till vad vet jag inte. Men, att livet är ett oändligt flöde av möjligheter det känner jag nu mer än någonsin.
Tillslut, för idag. Alcatraz. Helvetesön. Paradisön. Finns många namn på Norrskär. För mig är Norrskär inget av detta. Eller, Norrskär är allt av detta. Allt vad jag själv gör det till.
Min plats på jorden.
On Monday, March 18th, I left Norrskär. A brilliant day.
Coming out was simple. Hovercraft from Åsättra to Norrskär, direct.
The return was anything but direct. I was picked up by Andreas. It’s interesting to see that there’s a whole new group of entrepreneurs in the archipelago. People who are service-oriented. People who don’t need to be persuaded. I need a service. It’s offered. Simply. Matte at SwishAir as well. A real asset. But that probably depends on the season. Not much activity in the Archipelago in March. July is probably different. Different when all of Stockholm wants to head out to their paradise islands.
Anyway, the return journey. Andreas picked me up from Norrskär. I was dropped off at Husarö. There, I waited in the sun with 4 other hovercraft customers. And 3 dogs. True Stockholmers. With mirror Ray Bans. Completely uninterested in anything but themselves. Wonderfully stereotypical. After a while, picked up by Swea Sandö, the next boat. Heading towards Ingmarsö. There, another group was picked up. Eventually, we were all dropped off at Edö Island. There we had to wait. Then they came, two SwishAir hovercrafts. Loaded with islanders and equally loaded bags from Willys and Lidl. Understandable that Kattis at Husarö is hopelessly looking at the future of Husarö Lanthandel.
From Edö Island, it was SwishAir. Towards Åsättra. The highlight of the day. Filmed with my phone. Unfortunately, the magic is not fully captured. Surely a help for the memory. Magical.
Thomas asked yesterday, ‘How does everything feel today? Guessing like a dream?’
Empty. Completely empty to the point of death. Sounds dramatic, and it is, probably. Honestly, I don’t know. Of course, here it’s comfortable, simple. No wood stove to light every morning. Dragging wood and lake water. Is the drinking water enough? No ice baths. Does the electricity work? But still. This has been the charm. An ‘unbearable lightness of being’. Admittedly, borrowed from Kundera. But it’s about the words, not the book. On the island, that’s exactly what it was. An unbearable lightness. Just me and the ice baths. No major worries. Maybe that’s it, exactly that, small worries are needed to forget the big ones. Trump, Putin, Netanyahu.
I’m certain I’ll continue my scribbling. Exactly when and how, I don’t know. Thomas, my greatest support, has encouraged me. To what, I don’t know. But, feeling that life is an endless flow of opportunities, I feel it now more than ever.
Finally, for today. Alcatraz. Hell’s Island. Paradise Island. Norrskär has many names. For me, Norrskär is none of these. Or, Norrskär is all of these. Everything I make it out to be.
My place on earth.