Dag 19
Igår eftermiddag. Innan stormen kom. Var det helt lugnt. Lugntet före stormen. Antagligen. Varit sydväst hela dagen. Vinden försvann för en halvtimme. Eller en hel. Och precis då stod de där, våra Norrskär svanar. Jag antar att det är samma par som återvänder varje år. Samma par som bygger ett bo nedanför min stuga. Oftast är jag mest irriterad på att svanarna inte kan hitta ett annat ställe. Ett ställe som ligger lite mer avskilt. Bort från min udde. Bort från vår vik. Men nu, när de står på grundet i stiltjen tänker jag. Varför?
Yesterday afternoon. Before the storm came. It was completely calm. The calm before the storm. Probably. It had been southwest all day. The wind disappeared for half an hour. Or a whole. And just then, there they were, our Norrskär swans. I assume it’s the same pair that returns every year. The same pair that builds a nest below my cottage. Usually, I’m mostly annoyed that the swans can’t find another place. A place that’s a bit more secluded. Away from my cape. Away from our bay. But now, when they stand on the shallows in the stillness, I think. Why?