Dag 15
Tog mig över till V-Skäret med vattendunken. Som var tom. Avsaltaren hade producerat gissningsvis 1000 liter. Jag tog 20. Det är jag värd. Otroligt släpande. Tungt för en gubbjävel. Fick ner allt i båten utan några halkningar eller andra katastrofer. Rodde tillbaka i medvinden. Nästan hela vägen. Axeln och armen gillar inte att ro. Ändå, otrolig lyx att inte jaga över viken till nästa uppgift. Lade till vid bryggan. Vattnet är otroligt lågt. Ett tungt lyft att få upp dunken på bryggan. In bara det. Dunkjäveln måste kånkas upp till huset också. Mindre lyxigt. När jag stod vid dörren såg jag min egen skugga i fönstret. Reflexion är nog ett bättre ord. Tänkte på min Whiskey dränkta text från gårdagskvällen. Reflekterade över hur naket det blir att klottra ner texter såhär. Stor skillnad jämfört med en svart liten Moleskine. Där skulle jag kunna skriva hämningslöst om allt. Frågan är bara till vilken nytta? Och här kommer problemet. Åtminstone ett problem. Texter som skrivs måste läsas. Annars blir det poänglöst. Men jag vill inte att någon läser texterna? Suck. Vad var det jag skrev om velig …
Måste jobba på min Uggla-attityd.
‘De säger jag skiter i allt, men det skiter jag i’
I went over to V-Skäret with the water can. Which was empty. The desalinator had produced, I guess, 1000 liters. I took 20. I’m worth that. Incredible dragging. Heavy for an old geezer. Got everything into the boat without any slips or other disasters. Rowed back with the tailwind. Almost all the way. The shoulder and arm do not like rowing. Still, incredible luxury not to rush across the cove to the next task. Docked at the pier. The water is incredibly low. A heavy lift to get the can up on the pier. Not just that. The damned can must be carried up to the house too. Less luxurious. When I stood at the door, I saw my own shadow in the window. Reflection is probably a better word. Thought about my whiskey-drenched text from last night. Reflected on how naked it becomes to scribble down texts like this. Big difference compared to a small black Moleskine. There, I could write unrestrainedly about everything. The question is just to what use? And here comes the problem. At least one problem. Texts that are written must be read. Otherwise, it becomes pointless. But I don’t want anyone to read the texts. Sigh. What was it I wrote about being indecisive…
Must work on my Uggla-attitude.
‘They say I don’t care about anything, but I don’t care about that’