Dag 15
Trött att prata depp.
Dagen började nyttigt, Tog mig över till Västerskäret för att hämta vatten.
Västerskäret har en avsaltare som de delar på den ön. Min enkla ide var att ‘låna’ lite vatten. Problem, deras maskin hade stannat med att Röda lampan lös. Precis som med drönaren när jag flög in i grenen. Men, Skärgårdsfixaren, mitt nya namn, lyckades få fixa maskinen igen. Precis som med drönaren. Med hjälp av Anders, som gav instruktioner via telefon. Tyvärr fanns det inget vatten. Det tar ett par timmar innan det kommer nytt vatten. Får åka tillbaka imorgon.
När jag kom tillbaka till Norrskäret hade jag ingen lust att vara Skärgårdsfixare mer. Egentligen ingen lust med något. Tjata om veden. 40 fantastiska sommar här på Norrskär. Att Norrskär är det paradis? Kanske om man är här 2 veckor per år. Dröm dagar. Men allt annat är hårt arbete. Absolut i mars.
Definitivt ingen lust med denna totalt meningslösa dagbok. Så känns det. Som ett tröttsamt klotter. Kanske beroende på perspektiv. Ändå har det blivit så att jag känner att det inte är min dagbok längre. Få, men ändå, några läser med. Som Stockankaret påpekade. Måste jag skriva för andra? Vilket inte är så. Det vet jag. Men ändå. Blir som en FaceBook fälla. Likes och olika typer av emoticons, tummar, hjärtan. Och jag vet att allt är välment. Det är mina egna demoner. Måste jaga bort dem.
Så nu sitter jag här med en Glenfiddich. Hittad i garderoben, antagligen inköpt för grabbarna på Drängsholmen. Men nu fick Skärgårdsfixaren flaskan.
Say no more.
Stockankaret tyckte att det var lite överdrivet. Att hela tiden dra in musiken. Och, säkert, musik kan vara helt oviktigt. Verkligen, helt oviktigt. För vissa. Jag sitter här i mörkret och lyssnar på Chris Stapleton. Och, jag vet Tennessee Whiskey är lite annorlunda en Singel Malt, men nu handlar det om om whiskey. Inget mer. Inget mindre.
Egentligen borde dela in hela min lista. Men det det funkar dåligt, +800 låtar, Och jag har mer listor. En an annan låt som helt plötsligt är där, Tonight, Son Mieux. Framförallt introt, men allt är precis min stämning. Egentligen ingen depp.
Så till Stockankaret tar jag hjälp av Som Mieux:
When you’re a little out of touch
I’m a little out of sight
We’ve been walking this road for quite some time
As I stumble in to fear
I stand my ground and draw a line
I’m tired of being the one who runs and hides
Know I’ll be here, by your side
Side by side …
Tired of talking gloom.
The day started healthily. I went over to Västerskäret to fetch water. Västerskäret has a desalinator that they share on the island. My simple idea was to ‘borrow’ some water. Problem, their machine had stopped with the red light on. Just like with the drone when I flew into the branch. But, the Archipelago Fixer, my new name, managed to get the machine working again. Just like with the drone. With the help of Anders, who gave instructions over the phone. Unfortunately, there was no water. It takes a couple of hours before new water comes. Have to go back tomorrow.
When I got back to Norrskäret, I had no desire to be the Archipelago Fixer anymore. Actually, no desire for anything. Nagging about the firewood. 40 fantastic summers here on Norrskäret. That Norrskäret is paradise? Maybe if you’re here 2 weeks a year. Dream days. But everything else is hard work. Especially in March.
Definitely no desire for this totally meaningless diary. That’s how it feels. Like a tiresome scribble. Maybe depending on the perspective. Yet, it has become so that I feel it’s not my diary anymore. Few, but still, some read along. As Stockankaret pointed out. Do I have to write for others? Which is not the case. I know that. But still. Becomes like a Facebook trap. Likes and various types of emoticons, thumbs up, hearts. And I know all is well-intentioned. It’s my own demons. Must chase them away.
So now I sit here with a Glenfiddich. Found in the wardrobe, probably purchased for the guys at Drängsholmen. But now, the Archipelago Fixer got the bottle.
Say no more.
Stockankaret thought it was a bit much. To always bring in the music. And, surely, music can be completely unimportant. Really, completely unimportant. For some. I sit here in the darkness listening to Chris Stapleton. And, I know Tennessee Whiskey is a bit different from Single Malt, but now it’s about whiskey. Nothing more. Nothing less.