Dag 14
Axel och armbåge verkar ha klarat sig bättre än jag trodde. Höften däremot. Kände jag inte igår. Idag går jag runt och haltar. Halta gubben på skäret. Iprenen hjälpte säkert till. Och bastun. Bastun var sagolik. Igen. Med mitt nya sågspåns knep var den varm på lite mer än en timme. Körde 4 rundor på 15 minuter. Därefter blev jag kvar på bänken utanför bastun. I en sommarsol den 11 mars. Det låter overkligt? Och det var det.
En sak som blir tydligt här. Inte mycket jag behöver. Lite mat, mest korv i olika former. Murkelsåsen får vänta. En varm stuga. Med en fungerande vedspis. Sällskap av P1 eller Spotify. Ett tag …
Var detta vara min enda framtid, skulle jag bli galen. Galen på riktigt. Som jag skrev tidigare, människor behöver sin sociala omgivning. Jag behöver min sociala omgivning. Även om jag älskar sjöfågeln, örnen, naturen är det mest ett betraktande. Tiden här gör också att jag kommer närmare världen här på ön. Men aldrig så nära att det kan ersätta mitt behov av likartade. Behovet av mina ankare blir uppenbart. Självklart finns det behovet där alltid. Men det är just nu som det blir tydligt att det är basen för varandet. Åtminstone mitt varande.
Mitt stockankare är Caroline. Caroline är allt som inte jag är. Hon är svart och vit. Jag är en skala av grått. Hon är bestämd, vet alltid. Jag velar. För henne är det enkelt, för mig blir det svårt. För Caroline är det sant eller falskt, jag relativerar. Just detta motpolernas varande har en, för mig, enorm betydelse. Att mina gråskalor försvinner till en del. Att Carolines skarpa svartvita linjer blir något vagare. Att kunna tveka istället för att bestämma snabbt. I snart 30 år har vi i ‘nöd och lust’ levt i ett motpolernas varande. 30 år till kommer det inte att bli. Men jag hoppas att det blir många.
Min vana trogen lyssnar jag på Spotify. Denna gång Your Song framförd av Al Jarreau.
Även om Eltons är the Fountain Head är Al Jarreau en fantastisk vokalist.
Shoulder and elbow seem to have fared better than I thought. The hip, on the other hand. I didn’t feel that yesterday. Today, I’m walking around limping. The limping old man on the islet. The ibuprofen surely helped. And the sauna. The sauna was magical. Again. And with my new sawdust trick, it was warm in just over an hour. Did 4 rounds of 15 minutes each. Afterward, I stayed on the bench outside the sauna. In a summer sun on March 11th. It sounds unreal. And it was.
One thing becomes clear here. Not much I need. Just some food, mostly sausages in various forms. The morel sauce will have to wait. A warm cabin. With a working wood stove. Company of P1 or Spotify. For a while…
If this were to be my only future, I would go mad. Mad for real. As I wrote earlier, people need their social surroundings. I need my social surroundings. Even though I love the sea birds, the eagle, the nature, it’s mostly an observation. The time here also brings me closer to the world on this island. But never so close that it can replace my need for like-minded. The need for my anchors becomes obvious. Of course, that need is always there. But it’s now that it becomes clear that it is the foundation of being. At least my being.
My main anchor is Caroline. Caroline is everything I am not. She is black and white. I am a scale of grey. She is decisive, always knows. I hesitate. For her, it’s simple; for me, it’s complicated. For Caroline, it’s true or false, I relativize. This very existence of opposites has a tremendous significance for me. That my greyscales fade somewhat. That Caroline’s sharp black and white lines become somewhat vaguer. To be able to hesitate instead of deciding quickly. For nearly 30 years, we have lived in an existence of opposites ‘for better or worse.’ It won’t be another 30 years. But I hope there will be many.
As is my habit, I’m listening to Spotify. This time it’s “Your Song” performed by Al Jarreau.
Even though Elton’s is the Fountain Head, Al Jarreau is an amazing vocalist.