Dag 13
Sade till Lovisa att jag skulle lägga ner klottrandet ikväll. Men ändå, hur mörbultad jag än är. Slutar jag nu är det som jag aldrig börjat. Lika bra att fortsätta.
Ikväll en bild på ‘Trutarsten’ som Eppo döpte den till. Trutarsten är en symbol för så mycket. Ibland sorg, ibland lugn, ibland hopp. Eppo skrev om Trutarsten. Tyvärr har jag inte hans bok, Brevieren, här. Och, det är här den borde vara.
I Gästboken hittar jag en teckning av Trutarsten. Gjord av Eppo 1989.
På den tiden stod stenen rakt med en platå. Varje år kom, antagligen samma par, trutar och började ruva. Varje år trillade de nykläckta ungarna i vattnet och drunknade. Sorg, lugn och året därpå hopp. Någon gång på 90-talet, vargavinter, tog isen bryggorna, helt borta. Isen såg även till att välta Trutarsten. När trutarna kom den våren försökte de på nytt att använda stenen. Men det var för alltid omöjligt. Den tiden är svunnen. Kommer aldrig tillbaka.
Som vanligt lyssnar jag på Spotify. Eva Dahlgren’s oförglömliga ‘Blå hjärtans blues’. Inledande raderna är förtrollande, handlar om Norrskär. I min värld.
Ön ligger öde
i vinterhav
en sista skärgårdsbåt
mot stan vänder
Vemodet igen. Men idag är en vemodig dag. Eva Dahlgren sjunger för mig; ‘Bye baby blue’.
Nog för idag.
Day 13
I told Lovisa that I would stop scribbling tonight. But still, no matter how battered I am. If I stop now, it’s as if I never started. Might as well continue.
I’m posting a picture of ‘Trutarsten’ as Eppo named it. Trutarsten is a symbol for so much. Sometimes sorrow, sometimes calm, sometimes hope. Eppo wrote about Trutarsten. Unfortunately, I don’t have his book, Brevieren, here. And, this is where it should be.
In the Guest Book, I find a drawing of Trutarsten. Drawn by Eppo in 1989.
At that time, the stone stood straight with a plateau. Every year, probably the same pair of seagulls, came and began to nest. Every year, the newly hatched chicks fell into the water and drowned. Sorrow, calm, and the next year, hope. Sometime in the 90s, during a harsh winter, the ice took the docks, completely gone. The ice also made sure to topple Trutarsten. When the seagulls came that spring, they tried to nest on the stone again. But it was forever impossible. That time is gone. Will never return.
As usual, I’m listening to Spotify. Eva Dahlgren’s unforgettable ‘Blå hjärtans blues’. The opening lines are spellbinding, all about Norrskär. In my world.
Ön ligger öde
i vinterhav
en sista skärgårdsbåt
mot stan vänder
The melancholy again. But today is a day of melancholy. Eva Dahlgren sings for me; ‘Bye baby blue’.
Enough for today.