Dag 13
En riktigt kall morgon. Isen har lagt sig vid bryggan igen. Inte mycket is att prata om. Lite blåis. Men båten ligger inisad. Får dra upp den idag. Om jag kan …
Som jag skrev igår har jag varit här i mer än 40 sommar. Lärt mig mycket om hur jag ska läsa landskapet. Tyda väder och vind. Regn och sol. Men, den erfarenheten är bara delvis användbar på vintern. Och det märkte jag.
Jag är en mästare på att tyda hala klippor. Vet precis var det är säkert att gå. Ser precis var det är farligt halt. Men, en vintermorgon är min sommar kunskap värdelös. Som jag märkte. På bryggan kan man lätt se ett vitt frosttäcke. På klipporna syns täcket om klipporna gråmörka. Om de är gråvita ser man inget. På väg ut till morgonklippan hände det som jag bestämt mig själv för att det inte skulle hända. Ett ögonblick av obetänksamhet. Jag gled snabbt ut och landade på axeln, armbågen. I en hög. Svor högt för mig själv. Hade kameran i handen som jag instinktivt ville rädda. Vänsteraxeln och armbågen fångade upp fallet. Första känslan var att axeln var ur led. Har haft det en gång tidigare. Är ett helvete att trycka tillbaks den igen. Den gången fick Elly, Caroline’s vän och läkare hjälpa mig. Här, på ön blir det svårare att hitta hjälp. Men som tur i oturen kunde jag lyfta på axeln, även om det inte var något nöje. Sen slog det mig, idag är dag 13 här på ön. Har alltid varit lite vidskeplig.
Får dra täcket över huvudet idag.
A really cold morning. Ice has formed again by the dock. Not much ice to speak of. Just a bit of clear ice. But the boat is frozen in at the dock. I’ll have to pull it out today. If I can…
As I wrote yesterday, I’ve been here for more than 40 summers. I’ve learned a lot about how to read the landscape. Interpreting the weather and winds. Rain and sun. But, that experience is only partially useful in winter. And I noticed that.
I am a master at deciphering slippery rocks. I know exactly where it’s safe to walk. I can see exactly where it’s dangerously slick. But, on a winter morning, my summer knowledge is worthless. As I discovered. On the dock, you can easily see a white frost covering. On the rocks, the covering is visible if the rocks are dark grey. If they’re grey-white, you see nothing. On my way out to the morning rock, what I had firmly decided wouldn’t happen, did. A moment of carelessness. I quickly slid out and landed on my shoulder, elbow. In a heap. Swore loudly to myself. Had the camera in my hand which I instinctively wanted to save. My left shoulder and elbow took the fall. The first feeling was that the shoulder was dislocated. I’ve had it once before. It’s hell to pop it back in. That time, Elly, Caroline’s friend and doctor, had to help me. Here, on the island, it would be harder to find help. But luckily, in my misfortune, I could lift my shoulder, even though it was no pleasure. Then it hit me, today is my 13th day here on the island. I’ve always been a bit superstitious. Might have to pull the cover over my head today.