Dag 12
Vindflöjeln är smörjd. Var lite svajigt däruppe på stegen. Var tvungen att dra ut den till max. Små demoner viskade i mitt inre öra. Inget bra läge att falla. Men allt gick bra. Var mycket försiktig. Som alltid.
Kommit på ett knep med vedspisen. När det skapats en glödbädd i eldstaden kastar jag in lite sågspån. Det fördröjer glöden och höjer värmen enormt. Helt plötsligt är det 25 grader inne i stugan. Inte nog med att det blir varmt, jag sparar ved. Lär mig något nytt varje dag. Provar tricket i bastun på tisdag.
Var ute i skogen och spanade efter möjliga träd att ta. Det och att njuta av stillheten. Och vem vet, hitta havsörnens bo. Boet är nog väl gömt. Marianne säger att hon vet var det är. Jag tvivlar.
Istället för örnboet hittade jag det gamla hönshuset. Vad som är kvar av det. Har legat under gräs och sly i snart 40 år. När jag såg det, sköljde en våg av minnen genom mig. Över mig. I mig. Nostalgi är, precis som vemod, en underbar känsla. Jag är ofta både vemodig och nostalgisk. Och det blev jag. 80-tals somrarna är nu guldkantade minnen. Hönsen och hönshuset även så.
Marianne hade ordnat så att vi fick låna höns från Vira bruk. Eller någonstans där i närheten. Hönsen fick några veckors skärgårdssemester. Vi fick ägg. Alla glada. Min första erfarenhet med höns. Och vilken erfarenhet. Alltid hört ‘dum som en höna’. Men det stämmer inte. De kanske inte är så intelligenta, vad nu precis det är? Men, höns är högst organiserade varelser. Med en överste-höna som bestämmer allt. Tuppen står i ett hörn och ser mest på. Hans enda uppgift verkar vara att se till att arten inte dör ut. Låter lite som Homo sapiens.
Jag letade fram den gamla gästboken. När jag bläddrar är det verkligen ‘memory lane’. Får se om jag har lust att bläddra mer i den. Kan fylla en helt ny Vardagar med historier från gästboken.
Första sidan i gästboken. Tecknad av Eppo 1985
Hittade sidan, en av de få jag själv gjort, när vi skulle hämta hönsen. Sommarsemestern var slut, både för hönorna och för mig. Ett problem. Hönorna ville inte lämna Norrskär. Mycket krångel att få tag på dem. Swederus var med och tydligen fick vi tag på dem tillslut. Finns inga höns kvar här nu. Bara ruinen av det gamla hönshuset.
8 September 1987. 2 veckor innan jag åkte till Amsterdam.
När jag går här, i mitt blåställ, och visslar, precis som Henry Morgan, är det som att gå runt i en samling med minnen. Det är en härlig sinnesstämning. För nu. Kan inte bara leva i dået. Nuet finns här också. Och imorgon kommer.
The weathervane is lubricated. It was a bit shaky up there on the ladder. Had to extend it to the max. Little demons whispered in my inner ear. Not a good situation to fall. But everything went well. Was very careful. As always.
Figured out a new trick with the wood stove. Once a bed of embers is created in the fireplace, I throw in some sawdust. It delays the embers and raises the temperature enormously. Suddenly it’s 25 degrees inside the cabin. Not only does it get warm, but I also save on wood. Every day I learn something new. Going to try the trick in the sauna on Tuesday.
Was out in the forest scouting for possible trees to take. That, and to enjoy the silence. And who knows, to find the sea eagle’s nest. The nest is probably well hidden. Marianne says she knows where it is. I doubt it.
Instead of the eagle’s nest, I found the old henhouse. What’s left of it. Has been lying under grass and brush for nearly 40 years. When I saw it, a wave of memories washed through me. Over me. In me. Nostalgia is, just like melancholy, a wonderful feeling. I am often both melancholic and nostalgic. And that I became. The 80s summers are now memories edged in gold. The chickens and the henhouse as well.
Marianne had arranged for us to borrow chickens from Vira bruk. Or somewhere around there. The chickens got a few weeks of archipelago vacation. We got eggs. Everyone happy. My first experience with chickens. And what an experience. Always heard ‘dumb as a chicken’. But that’s not true. They may not be so intelligent, whatever that precisely means? But, chickens are highly organized beings. With an alpha hen that decides everything. The rooster stands in a corner mostly watching. His only task seems to be ensuring the species does not die out. Sounds a bit like Homo sapiens.
I dug out the old guestbook. Flipping through it is really ‘memory lane’. We’ll see if I feel like flipping through it more. Could fill an entirely new “Vardagar” with stories from the guestbook.
Found the page, one of the few I made myself, when we were going to fetch the chickens. The summer vacation was over, both for the chickens and for me. One problem. The chickens did not want to leave Norrskär. A lot of hassle to catch them. Swederus was with me and apparently, we managed to catch them in the end. There are no chickens here anymre. Just the ruins of the old henhouse.
When I walk here, in my coveralls, whistling, just like Henry Morgan, it’s like wandering through a collection of memories. It’s a wonderful mood. For now. Can’t just live in the past. The present is here too. And tomorrow will come.