Dag 12
Har varit en slö dag. Riktig söndag. Såklart, fixade vindflöjeln. En skogsvandring och de självklara dagliga handlingarna. Bära in ved och vatten. Fixa korven till middag. Annat småfix, men ointressant att nämna här. Förutom sågspåns knepet. Det är en ‘life changer’ när det gäller vedspisen.
Var en gråmulen dag. Men en enanstående. Ingen vind, eller, det var lite vind men sydostlig. Viken i lä. Vattnet totalt blankt. Bar fram den blå bänken. Ställde den mitt på bryggan. Satte mig ner och stirrade ut. Inget mer. Bara satt där. Jag kanske börjar bli galen? Men det känns inte så. Vi får se.
Senare ringde Marianne. Middag med Klas, Birgitta och Göran. Marianne sin vana trogen börjar, ofrågad, skicka runt telefonen. Göran, totalt oförberedd, har inte mycket att säga. Mest jag som rabblar något ointressant. Klas hör inte vad jag säger. Birgitta undrar försiktigt om det är ‘kris’? Varför jag frivilligt är ute i skärgården i mars? Själv?! Har inte tänkt ur det perspektivet. Kanske det är idiotiskt att sitta här på ön och göra just ingenting? Ett onormalt beteende? Eventuell förklaring finns antagligen här i mitt klotter. När jag fått lite distans kanske jag kan hitta svar. Om det finns något?
Nog med frågor. Bättre att söka svar. Eller bara klampa runt bland minnena här på ön.
Och minnen finns det. När jag läste vad jag skrev om 80-tals somrarna kändes det som att det var allt. Knappast, jag har haft mer än 40 somrar här. Självklart, vissa är helt förglömda, andra flyter ihop till ett soligt, eller regnigt, töcken. Men det finns nog med oförglömliga minnen.
Som Aladdin chokladbiten. Vi körde antagligen Gillöga. Det är det vi gör här. Allt som var kvar av en Marabou Aladdin, en bit, låg mitt på bordet och var förstapris i vår Gillöga runda. Alla var otroligt taggade. Kunde lika väl varit en pokerpott på 50 tusen. Men det var det inte. Bara en enkel chokladbit. Om det var en eller två rundor kvar är oviktigt. Spännande var det. Taggade var vi. Vem skulle erövra förstapriset? Då kommer Eppo in. Ser sig omkring, ser vårt första pris på bordet. Innan någon förstår vad som händer sträcker han ut handen, tar Aladdin biten, stoppar den i munnen. Alla tysta. Bearbetar vad som just hänt. Som om The Auld Mug precis har blivit stulen. Luften gick ur oss, gick ur hela kortspelet …
Imorgon blir det historien om hunden. Hunden från Hälsingeholmarna.
För idag är det nog.
It’s been a sluggish day. A real Sunday. Of course, fixed the weathervane. A walk in the woods and the usual daily chores. Carrying in firewood and water. Making sausage for dinner. Other bits and bobs, but nothing interesting enough to mention here. Except for the sawdust trick. That’s a ‘life changer’ when it comes to the wood stove.
It was a gray day. But an exceptional one. No wind, or well, there was a bit of a southeast breeze. The bay sheltered. The water completely still. Brought out the blue bench. Placed it right on the dock. Sat down and just stared out. Nothing more. Just sat there. Maybe I’m starting to go mad? But it doesn’t feel that way. We’ll see.
Later, Marianne called. Dinner with Klas, Birgitta, and Göran. Marianne, as is her habit, starts passing the phone around unasked. Göran, totally unprepared, doesn’t have much to say. It’s mostly me rambling on about something uninteresting. Klas can’t hear what I’m saying. Birgitta gently wonders if it’s a ‘crisis’? Why I voluntarily am out in the archipelago in March? By myself?! Haven’t thought of it from that perspective. Maybe it’s foolish to sit here on the island doing absolutely nothing? An abnormal behavior? A possible explanation might lie in these scribbles. Once I’ve gained some distance, maybe I can find answers. If there are any?
Enough with questions. Better to seek answers. Or just to tramp around among the memories here on the island.
And there are memories. When I read what I wrote about the summers of the 80s, it felt like that was everything. Hardly, I’ve had more than 40 summers here. Of course, some are completely forgotten, others blend into a sunny, or rainy, haze. But there are plenty of unforgettable memories.
Like the Aladdin chocolate piece. We were probably playing “Gillöga”. That’s what we do here. All that was left of a Marabou Aladdin, one piece, was lying in the middle of the table as the first prize in our “Gillöga” round. Everyone was incredibly psyched. It might as well have been a poker pot of 50 thousand. But it wasn’t. Just a simple piece of chocolate. Whether it was one or two rounds left doesn’t matter. It was thrilling. We were eager. Who would claim the first prize? Then Eppo comes in. Looks around, sees our first prize on the table. Before anyone understands what’s happening, he reaches out, grabs the Aladdin piece, pops it in his mouth. Everyone silent. Processing what just happened. As if The Auld Mug has just been stolen. The air went out of us, out of the whole card game…
Tomorrow will be the story about the dog. The dog from Hälsingeholmarna.
For today, that’s enough.