Dag 11
Isbadet var lika kallt som alla andra dagar. Tvivlar på att jag någonsin kommer att vänja mig. Även om, efteråt uppstår en skön avkopplad känsla. Vad var det David sa om vinterbad?
“The process of acclimating to the cold can actually have several health benefits, such as improved circulation, increased endorphin levels, and enhanced mental resilience.”
Står på bryggan, barfota i snön med mina ökade endorfinnivåer. Inget behov av att skynda in i värmen. Ser ut i viken. Inte sjöfågel, havsörnen gömd i sitt örnnäste. Ointresserad av att glida över viken på jakt. Till slut går jag in till värmen och vedspisen.
Kommer nog att bli en innesittardag. Finns inget som lockar där ute. Inne i värmen av vedspisen kan jag se ut i viken om jag vill. Vattnet lugnt, precis som jag.
Lustig med dagbok och skrivande. Ju mer jag skriver desto större behov att skriva. Som ett beroende. Ett nytt beroende. Och jag börjar se världen annorlunda. Allt jag ser, hör, ger upphov till nya idéer. Idéer som jag måste skriva om. Känns egentligen som ett hopplöst beroende. Att hela tiden bearbeta intryck så att det kan bli en text. Recept för galenskap, antagligen. När stadens vardag kommer tillbaka kommer nog alla behov av att skriva blekna. Fylld med stadens intryck som tar allt utrymme. Men just nu, uppskattar utrymmet jag hittar här på skäret.
Helt plötsligt tänker jag på Marianne och Folke Isaksson, de ägde ön innan vi kom hit. Egentligen på Folke. Jag träffade aldrig Folke. Men jag vet att han var författare. Hans debut 1951 är en diktsamling, Vinterresa. Kan det vara en tillfällighet? Även jag är på Vinterresa. Till skillnad från Folke har jag dock ingen ambition att skriva vare sig prosa eller lyrik. Dagbok om Vardagar får räcka. Att jag tänker på Folke beror på skrivandet. Skälet till att de sålde Norrskär var, bland annat, att Folke inte kunde skriva här. Kanske var det precis tvärtom för honom, för lite intryck. Och att han just behövde all stimuli en stad ger för att kunna skriva sin lyrik, sin prosa. I sitt inre fick han det lugn han inte kunde hitta i det yttre. Vad vet jag? Men det är en tanke.
Vi är alla olika.
Och båten ligger stilla vid bryggan. Väntar på en fisketur ?
The ice bath was just as cold as all other days. I doubt I’ll ever get used to it. Though, afterwards, there’s a nice relaxed feeling. What was it David said about winter bathing?
“The process of acclimating to the cold can actually have several health benefits, such as improved circulation, increased endorphin levels, and enhanced mental resilience.”
Standing on the dock, barefoot in the snow with my increased endorphin levels. No need to hurry back into the warmth. Looking out over the bay. No seabirds, the sea eagle hidden in its eagle’s nest. Uninterested in gliding over the bay on a hunt. Eventually, I go back into the warmth and the wood stove.
It will probably be a day spent indoors. Nothing outside is tempting. Inside, in the warmth of the wood stove, I can look out over the bay if I want. The water calm, just like me.
Funny thing about diaries and writing. The more I write, the more I feel the need to write. Like an addiction. A new addiction. And I start to see the world differently. Everything I see, hear, gives rise to new ideas. Ideas that I must write about. It feels actually like a hopeless addiction. To constantly process impressions so they can become a text. A recipe for madness, probably. When the everyday city life comes back, the need to write will probably fade away. Filled with the city’s impressions that take up all the space. But right now, I appreciate the space I find here on the skerry.
Suddenly, I think of Marianne and Folke Isaksson, who owned the island before we came here. Actually, about Folke. I never met Folke. But I know he was a writer. His debut in 1951 is a collection of poems, Vinterresa (Winter Journey). Can it be a coincidence? I, too, am on a Winter Journey. Unlike Folke, however, I have no ambition to write either prose or poetry. A diary about everyday life will suffice. That I think of Folke is because of the writing. The reason they sold Norrskär was, among other things, that Folke could not write here. Maybe it was the exact opposite for him, too few impressions. And that he just needed all the stimuli a city provides to be able to write his poetry, his prose. In his inner self, he found the peace he couldn’t find externally. What do I know? But it’s a thought.
We are all different.