Dag 7
En bild mot väster, solnedgång runt 17:30. Ser isgränsen där Gälnan börjar, eller slutar. När jag kom för en vecka sedan, var isgränsen vid Västerskäret. Om islossningen fortsätter i detta tempo frågar jag mig själv när jag kommer härifrån? Något att tänka på. Innan jag kom hit trodde jag att det skulle vara svårt att komma just hit. Nu undrar jag om det inte är tvärtom. Just nu hoppar jag över att fundera på det. Något för imorgon.
Jag vet inte hur många som läser vad jag skriver här. Eftersom jag har valt bort möjligheten att kommentera. Men det spelar ingen roll, största skälet är att jag vill kunna komma ihåg dessa veckor. Att det inte blir ett svart hål med lite bilder och filmer. Det är just strukturen med text som skapar en helhet. En helhet som kommer att finnas kvar. Och visst är roligt när jag märker att andra läser med. Men jag skriver inte för andra. Egentligen, allt som skrivs här är privat. Finns ingen övrig mening förutom att det är personliga anteckningar från en plats där allt framskrider i ett långsamt tempo. Ingen stress för vad som kommer, för vad som varit eller för vad som är.
A picture towards the west, sunset around 5:30 PM. I see the ice edge where Gälnan begins, or ends. When I arrived a week ago, the ice edge was at Västerskäret. If the ice melting continues at this pace, I wonder when I will leave here? Something to think about. Before I came here, I thought it would be difficult to get to this place. Now I wonder if it’s the opposite. Right now, I skip pondering over this. Something for tomorrow.
I don’t know how many people read what I write here since I have opted out of the commenting feature. But it doesn’t matter, the main reason is that I want to be able to remember these weeks. So it doesn’t become a black hole with just a few pictures and videos. It is the structure of the text that creates a whole. A whole that will remain. And sure, it’s fun when I notice that others read along. But I do not write for others. Really, everything written here is private. There’s no other purpose than it being personal notes from a place where everything progresses at a slow pace. No stress about what’s coming, what has been, or what is.