Dag 4
Har inte hänt mycket idag. All sjöfågel är försvunnen. Antar att det har med vinden att göra. Tog ett varv runt ön men kunde inte se eller hitta något intressant. Känns som om vardagar börjar smyga sig in här på skäret. Så om det inte händer ute får det hända inne.
Ensamheten börjar ge vika för en annan känsla. Tystnaden har försvunnit, ljuden här är mer subtila. Tickandet från vedspisen. Från isen kommer alla möjliga ljud, skrapande, sjungande, brytande, rinnande. Jag är helt enkelt inte van vid tystnad. Mina sinnen är helt oförberedda på detta nya. Är som en detox. Ta bort hela den ändlösa ström av intryck som normalt fyller livet. Jag förstår nu, dag 4, att min första reaktion dag 1 var som ett abstinensanfall. Allt blev för tyst och för mörkt. Men nu när jag vant mig vid mörkret och tystnaden börjar jag se och höra saker som jag absolut inte ser och hör vanliga dagar. Jag är inte heller nöjd med orden “mörker” och “tystnad”. Det är inte tyst men stilla. Mörker är ett ännu sämre ord. Visst är det mörkt, det vill säga avsaknad av ljus, men när jag läser vad jag skrev dag 1, är det inte det jag menar. Om man söker på synonymer till mörker kommer förslag som; dunkel, skymning, natt, frånvaro av ljus, brist på ljus. Och i sak är det precis vad som menas med mörker. Andra förslag är; okunnighet, barbari, oupplysthet; ovisshet; hopplöst tillstånd, hopplöshet, pessimism. Inget av det finns här. Behöver en språkfilosof eller semantiker för att hjälpa till med att hitta rätt ord eller fras. Mörkret skall bort, ersättas med något nytt.
Helt plötsligt fångas jag av en enorm rastlöshet. Känns meningslöst att tänka på om det finns andra uttryck som bättre beskriver hur natten är utan ljus. Mörker betyder uppenbart så mycket mer än avsaknad av ljus. Men varför kasta bort tid på det?
Gjorde en provflygning med drönaren idag. Gick inte som väntat, till att börja med tog det lång tid att komma igång. Var nästan två år sedan jag flög sist. När jag tillslut kom upp i luften var det riktigt vingligt. Strulet började när jag skulle testa ‘hem’ funktionen. Den fungerar bara om drönaren är mer än 20 meter från startpositionen. Så jag flög bort 22 meter från startplatsen. Provade ‘hem’ funktionen igen och nu fungerade den. Helt fokuserad på mer än 20 meters avstånd missade jag att drönaren var under en stor gren från en kal björk. Till min förskräckelse flög inte drönaren horisontellt mot startplatsen utan började stiga vertikalt, snabbt, tills den flög rakt in i grenen och föll som en död fågelunge till marken. Andarna var på min sida, drönarens sida kanske man ska säga. Den kraschade i en gul gräshög. Röda blinkande lampor, lyckligtvis tillsynes oskadad, en enkel reset och den flyger igen.
När jag sitter här, på skäret, och skriver mestadels om ingenting kommer jag att tänka på Lundell. Jag har alltid gillat Lundell. Det började med böckerna. Musiken är stundtals fantastisk. Men böckerna ger mig mer. En period var hans böcker och musik helt frånvarande i mitt liv. Varför vet jag inte, spelar ingen roll. För ett tag sedan köpte jag boken Vardagar men gav upp efter ett tag. Kunde inte riktigt komma in i boken. Kändes mer som telefonklotter. Boken hamnade på hyllan och jag gick vidare. Tills jag, via Storytel, provade ljudboken. Lundell läser själv. Och nu fungerar det, mer än fungerar, det blir otroligt bra. Allt kommer till liv på ett helt annat sätt. Rekommenderas varmt. Och det finns elva Vardagar …
“Du är aldrig så ensam som du tror”
Not much has happened today. All the seabirds are gone. Maybe it has to do with the wind. Took a lap around the island but couldn’t see or find anything interesting. Feels like weekdays are starting to appear here on the skerry. So if nothing happens outside, it’ll have to happen inside.
The loneliness is starting to give way to another feeling. The silence has disappeared, the sounds here are more subtle. The ticking from the wood stove. From the melting ice, all kinds of sounds emerge, scraping, singing, breaking, flowing. I’m simply not used to silence. My senses are completely unprepared for this newness. It’s like a detox. Removing the endless stream of impressions that normally fills life. Now, on day 4, I understand that my initial reaction on day 1 was like a withdrawal attack. Everything became too quiet and too dark. But now, as I’ve gotten used to the darkness and the silence, I start to see and hear things that I absolutely do not notice on ordinary days. I’m not I satisfied with the words darkness and silence. It’s not silent but still. Darkness is an even worse word. Sure, it’s dark, meaning the absence of light, but when I read what I wrote on day 1, that’s not what I mean. If you search for synonyms for darkness, suggestions like; gloom, twilight, night, absence of light, lack of light come up. And essentially, that’s exactly what darkness means. Other suggestions are; ignorance, barbarism, unenlightenment; uncertainty; hopeless state, hopelessness, pessimism and none of that is present here. Need a philosopher of language or a semanticist to help find the right word or phrase. The darkness should go, to be replaced with something new.
Suddenly, I am caught by a tremendous restlessness. It feels meaningless to think about whether there are other expressions that better describe how the night is without light. Darkness obviously means so much more than just the absence of light. But why waste time on that?
Did a test flight with the drone today. It didn’t go as expected, to start with, it took a long time to get going. It has been almost two years since I last flew. When I finally got up in the air, it was really shaky. The trouble started when I was testing the ‘home’ function. It only works if the drone is more than 20 meters from the starting position. So, I flew 22 meters away from the starting point. Tried the ‘home’ function again and now it worked. Completely focused on the distance, more than 20 meters, I missed that the drone was under a large branch from a bare birch. To my horror, the drone did not fly horizontally towards the starting point but began to ascend vertically, quickly, until it crashed into the branch and fell like a dead bird to the ground. The spirits were on my side, or the drone’s side, perhaps one should say. It crashed into a pile of yellow grass. Red flashing lights, fortunately, seemingly undamaged, a simple reset and it flies again.
Sitting here, on the skerry, writing mostly about nothing, I start thinking about Lundell. I’ve always liked Lundell. It started with the books. The music is occasionally fantastic. But the books give me more. For a period, his books and music were completely absent from my life. Why I do not know, it doesn’t matter. A while ago, I bought the book Vardagar but gave up after a while. Couldn’t really get into the book. Felt more like phone doodling. The book ended up on the shelf, and I moved on. Until I, through Storytel, tried the audiobook. Lundell reads it himself. And now it works, more than works, it becomes incredibly good. Everything comes to life in a completely different way. Highly recommended. And there are eleven Vardagar…